Jag hörde verklighetens brus.

Jag är på sjukhuset, väntar och oroar mig. Jag är så jävla säker, jag är så sjukt jävla säker. Cancer. Åh, jag vill inte ens. "Kolla upp dig istället älskling, så slipper du oroa dig", nej du förstår inte älskling. Jag är ju så jävla säker, det är något fel. Jag är trött och jag kan sova het länge som helst, jag blir inte piggare. Trodde ett tag i morse att allt var bra, att det skulle bli som vanligt igen, men jag antar att det är så, att våga hoppas på något fint är att skjuta sig i huvudet. Fan, jag trodde att jag skulle bli lycklig, eller lyckligare. Jag behöver bara er, inga andra. Jag orkar inga andra.