Jag hörde verklighetens brus.

Det är jul och jag tror vi har varit vi i tre månader.

Kärlek gör ont och skadar samtidigt som det är något utav det finaste som finns. Joakim är kärlek, han är något utav det finaste som finns och jag blir galen. Jag kan inte sätta ord på mina känslor. "Jag älskar dig så mycket att inga ord i världen kan förklara det jag känner för dig".

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag blir trött på att jag är endast 15 år. Jag är säker, jag är så satans jävla säker på honom. Han ser mig. Jag vill vara med honom, jag vill vara med honom alltid och alltid och alltid. Det är vad som gör kärlek så smärtsamt, saknad.

Förövrigt är Gelle den finaste vännen man kan få, jag vet inte alls.