Jag hörde verklighetens brus.

Jag undrar om man ser det som att jag vunnit mest på det, jag har mina vänner, framför allt Gelle och Joakim.

Vad har dom? Varandra. Knappt, längre, vad jag har märkt. Jag är skadeglad och tycker om hämden, för jag är inte hon som ska ta hand om andra samtidigt som någon vill ta hand om mig. Som ett barn. Jag kan för en gång skull säga att jag finns, på riktigt. Min psykolog sa något om att jag antagligen aldrig (aldrig och aldrig, men förr) kände att jag faktiskt fanns, att andra inte såg mig på riktigt. Jag var där, men var jag verkligen där? Men jag finns och jag är stolt över att jag kommit så långt.

Jag älskar Gelle, hon är världens bästa vän som pratar om allt och vill lyssna på allt. Joakim är världens bästa "partner" som alltid lyssnar på vad jag har att säga, även fast jag ofta bara pratar på om ingenting, jag vill berätta om allt som händer. Han lyssnar och inte för att han måste, utan för att han vill. Han låter mig ta plats och vi är vi. Ni lyssnar på mig och ni ser mig. Jag är så otroligt tacksam.