Jag hörde verklighetens brus.

Jag har världens finaste pojkvän (eller flickvän, ingen vet) som heter Joakim, eller Jocke, eller Jukke, eller Jockebabe, eller älskling. Han är nästan exakt två månader yngre än mig. Han är något utav det finaste jag vet och jag är så allvarlig när jag säger att jag inte skulle klara något utan honom.

Jag har en vän som heter Angelica, eller Gelle, eller Gellekaka, eller Gellebi eller något annat i Gelle-stil. Hon är nästan exakt en och en halv månad äldre än mig och är det absolut bästa i mitt liv. För hon gör alla mina dagar även fast vi inte skulle ses.

Jag är förvirrad och älskar att vara runt folk, men bara folk jag känner riktigt mycket. När jag är ensam är jag så patetisk och gråter, jag klarar inte av att vara ensam. Har vant mig vid mina vänner.

Kortfattat umgås jag ALLTID med Gelle eller Joakim, någon utav dom. Jag har inga större intressen (sånt är dumt). Jag gör nästan aldrig vad folk ber mig att göra, jag har svårt att koncentera mig på saker jag inte tycker om jag är tidsoptimist (annars pessimist eller realist) och kommer alltid för sent. Så man ska inte lita på mig om tider.

Min mor har haft cancer och jag är uppochnerochutochin och älskar Joakim som en häst och älskar Gelle som en gris. Om ett par timmar ska jag till en psykolog för 37382 gången och kanske få hjälp med mig själv (haha).

Juste, jag gillar svart ögonskugga, glitter och mörka och markerade ögonbryn.